I'm sorry, you can blame it on me
Det är så mycket som snurrar i min skalle. Varför hörs vi aldrig? Ska det vara så här.. Ska vi aldrig mer prata nu? Han var min älskade pojkvän och min bästa vän, jag förlorade både och på en och samma dag. Man tänker inte riktigt på hur fel det kan gå.. Ibland vill jag bara ringa dig och fråga hur du mår, för jag bryr mig fortfarande. Jag kommer alltid vilja att du ska må bra, för du har alltid gjort detsamma för mig. Ibland när jag hör spännande nyheter kan jag komma på mig själv med att plocka upp telefonen och leta efter dig i min kontaktlista för att ringa och berätta vad som hänt. Blir alltid lika besviken när jag kommer på att nej, vi är inte tillsammans längre, vad håller jag på med.
Vi har nog inte pratat på tre veckor nu. Det är inte så att jag dör, jag vet inte ens om jag känner något för honom längre. Men varje gång jag ser honom så hugger det i hjärtat. Jag tror att just nu så är de där starka känslorna ganska svala. Men så fort jag ser eller pratar med honom så plockas de där starka känslorna fram. Sist jag pratade med honom var några veckor sedan, då jag kom förbi och släppte av hans kläder. Vi stog där under taket i det regniga vädret. Han var nervös, mer än vanligt. Mer än mig. För första gången. När han sa att han inte ens var arg längre så lättade hela mitt hjärta, hoppet om att han skulle kunna förlåta mig kom tillbaks. Men jag sa inte ett ljud, jag orkade inte kämpa. Han berättade hur mycket han saknar mig, och så sa han att han var jätte nervös. - "Titta på mina händer så får du se, dom bara skakar." Jag log mest. Visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte ens vad han menade. Ville han ha tillbaka mig, eller ville han få vibbar av att jag ville ha tillbaks honom? Eller ville han få mig att få dåligt samvete? Jag sket i att fråga för jag antog att svaret skulle göra mig besviken. Istället ignorerade jag det och när han frågade om jag är lycklig så sa svarade jag att, ja det är jag väl. Ja det är jag. När jag frågade detsamma så fick jag ett mindre bra svar. - "Jag är ledsen hela tiden, jag går runt och låtsas vara glad. Jag tänker på dig hela tiden. Dom på jobbet undrar om det har hänt något och ibland sitter jag i mammas famn och grinar" Det högg till i hjärtat. Inte ville jag att min sötnos skulle må så dåligt, när inte jag gjorde det. När jag nog egentligen hade gått vidare mycket mer än vad han hade gjort. Jag gjorde någon ledsen min och frågade hur det är med hans mamma, han svarade att det är bra, och att hon saknar mig jätte mycket. Där högg det till igen. Markus fina familj, oh fy vad jag saknar dom. Dom var alltid som min andra familj, dom behandlade mig som deras egen dotter. Jag var alltid välkommen och jag umgick mer med dom än med min egna familj. Dom var verkligen som mina vänner. Ibland känns det som att det är dom jag har svikit, och inte Markus. Hela den familjen har alltid gjort allt för mig. Och vad gjorde jag för dom?..
Vi har nog inte pratat på tre veckor nu. Det är inte så att jag dör, jag vet inte ens om jag känner något för honom längre. Men varje gång jag ser honom så hugger det i hjärtat. Jag tror att just nu så är de där starka känslorna ganska svala. Men så fort jag ser eller pratar med honom så plockas de där starka känslorna fram. Sist jag pratade med honom var några veckor sedan, då jag kom förbi och släppte av hans kläder. Vi stog där under taket i det regniga vädret. Han var nervös, mer än vanligt. Mer än mig. För första gången. När han sa att han inte ens var arg längre så lättade hela mitt hjärta, hoppet om att han skulle kunna förlåta mig kom tillbaks. Men jag sa inte ett ljud, jag orkade inte kämpa. Han berättade hur mycket han saknar mig, och så sa han att han var jätte nervös. - "Titta på mina händer så får du se, dom bara skakar." Jag log mest. Visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte ens vad han menade. Ville han ha tillbaka mig, eller ville han få vibbar av att jag ville ha tillbaks honom? Eller ville han få mig att få dåligt samvete? Jag sket i att fråga för jag antog att svaret skulle göra mig besviken. Istället ignorerade jag det och när han frågade om jag är lycklig så sa svarade jag att, ja det är jag väl. Ja det är jag. När jag frågade detsamma så fick jag ett mindre bra svar. - "Jag är ledsen hela tiden, jag går runt och låtsas vara glad. Jag tänker på dig hela tiden. Dom på jobbet undrar om det har hänt något och ibland sitter jag i mammas famn och grinar" Det högg till i hjärtat. Inte ville jag att min sötnos skulle må så dåligt, när inte jag gjorde det. När jag nog egentligen hade gått vidare mycket mer än vad han hade gjort. Jag gjorde någon ledsen min och frågade hur det är med hans mamma, han svarade att det är bra, och att hon saknar mig jätte mycket. Där högg det till igen. Markus fina familj, oh fy vad jag saknar dom. Dom var alltid som min andra familj, dom behandlade mig som deras egen dotter. Jag var alltid välkommen och jag umgick mer med dom än med min egna familj. Dom var verkligen som mina vänner. Ibland känns det som att det är dom jag har svikit, och inte Markus. Hela den familjen har alltid gjort allt för mig. Och vad gjorde jag för dom?..
Kommentarer
Trackback
