No I never told you


Efter att han hade kastat ut mig grinade jag hela vägen hem, jag ville hela tiden vända tillbaks, bara få krama om han och säga hur mycket jag älskar honom. Men den smärtan jag hade åstakommit fick mig att forstätta framåt och inte se bak. När jag kom hem satt jag bara och grät och grät och grät tills det var helt slut på tårar. Jag ringde och smsade dig hela dagen, och hela dagen därpå, och dagen därpå. Jag bad på mina bara knän om att han skulle förlåta mig, men det gjorde han aldrig. Vissa dagar när han ringde mig och grät var jag säker på att han skulle ågra sig och ta mig tillbaka snart, att han inte skulle klara dig utan mig. Att han skulle förlåta mig på en massa vilkor, såsom att jag inte längre fick prata med vilken kille som helst, träffa vem som helst, festa hur mycket jag ville, men det var jag fullt med på. Samtalen fortsatte och fortsatte men det hände aldrig något. Han bara grät och gräta och sa att jag hade förstört han liv. Tillslut orkade jag inte mer. Något i mitt huvud sa bara STOPP! Jag gav upp. Jag orkar inte längre bära runt på denna skam. Jag orkade inte längre se min älskade vara så sårad. Jag gav helt enkelt upp och berättade för honom att det jag gjort är det värsta jag har gjort mot en person, mot den person som jag älskar mest. Jag sa att det nog var bäst att skiljas åt på riktigt, att jag älskar honom men att jag inte kan göra mer än jag har gjort. Jag sa åt honom att han kunde hitta en så mycket bättre flickvän än mig, trots att jag hade varit något av den bästa, framtills då. Jag var helt enkelt för feg för att fortsätta kämpa, för feg för att bli nekad, och framförallt så ville jag inte längre leva med en person som jag gjort så illa. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0